SKTF-arna Carina Liljesand, KD, och Ann-Christine Andersson, S. Foto: Jerker Andersson

Eniga om solidaritet
Oense om vårdnadsbidrag

val 2010 Att taket i a-kassan borde höjas är de överens om. Men när vårdnadsbidraget förs på tal är samsynen borta. En kvinnofälla, säger Ann-Christine Andersson, S. Valfrihet för barnfamiljerna, säger Carina Liljesand, KD.

Skriv ut
Skicka till en vän
Dela med andra

Tipsa

7 Sep 2010

TCO-tidningen förde samman två profilstarka politiska motståndare i Göteborg, vars hjärtan klappar för facket: Ann-Christine Andersson är stabschef för Socialdemokraterna och Carina Liljesand är kommunalråd för Kristdemokraterna.
Inte var för sig, men väl tillsammans är de så representativa för TCO:s medlemmar som nu två individer kan vara i politiskt hänseende. I val efter val klyvs tjänstemännens röster i två block, de röstar alltid ungefär som de svenska väljarna.

Ann-Christine Andersson har aldrig tvekat om att hon är vänster och anhängare av den fackliga idén. Hon föddes in i arbetarrörelsen. Först var hon vänsterpartist, sedan gick hon över till S.
– Jag är präglad av min uppväxt, mamma var sjukvårdsbiträde och min pappa var metallarbetare. Fackliga värderingar och rättigheter ligger i blodet.
– Att gå med i facket, där man gör något gemensamt, är för mig en solidaritetshandling.
Ann-Christine säger att hon har sitt parti och arbetarrörelsen att tacka för klassresan.
– Jag hade nog aldrig nått dit jag är om inte det socialdemokratiska samhälle jag växte upp i hade skapat förutsättningar för mig att skaffa utbildning. Ibland tänker jag att jag är en förlängning av mammas dröm om rätten till utbildning för alla.
– Ett samhälle måste vara jämlikt för att undvika stora konflikter. Själv får jag nog betala mer i skatt med en rödgrön majoritet, men det gör jag gärna för att välfärden ska fungera. För att skapa gemensamhetskänsla måste man minska klyftorna i samhället, inte vidga dem.
Ann-Christine beklagar att facket har tonat ned sin politiska profil, men ser positiva tecken, bland annat i HBT-frågan.
– Det är bra att facket har vågat ta strid även om inte alla medlemmar är med. Man kan tala om högre värden, det måste inte vara arbetsmarknadsfrågor.

Carina Liljesand var vice ordförande i SKTF i Mölndal innan hon blev aktiv kristdemokrat 1998. Solidaritetstanken har väglett henne fackligt och politiskt, berättar hon. Med en allvarligt sjuk bror fick hon tidigt vara med och ta ansvar.
– Jag tror att det var därför jag började jobba fackligt, man måste alltid hjälpa varandra. Man blir van vid det i en familj som har bekymmer. Man ställer upp för varandra för att det ska fungera, och på samma sätt är det på arbetsplatser.
Att hon var kristdemokrat var hon länge omedveten om. Faktum är att hon ofta retade sig på KD:s förre partiledare Alf Svensson fast ännu mer på förre statsministern Göran Persson.
– Jag blev så förbaskad då han sade att fyrabarnsföräldrar jobbar ändå inte heltid, vilket jag som har fyra barn har gjort hela livet.
I Mölndals kommun på 90-talet jobbade Carina Liljesand med arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Samtidigt, i sin roll som fackligt aktiv, coachade hon medlemmar att gå vidare i sin yrkesmässiga utveckling.
– Varje människa har ett unikt värde, jag såg det som arbetsmarknadspolitiken var så dålig på, att se individen. Jag blev så besviken på socialdemokraternas sätt att dela in människor i kategorier: 55-plus, långtidsarbetslösa män i 35-årsåldern och så vidare.

Även i familjepolitiken väljer socialdemokraterna att skapa enhetliga lösningar, lika för alla, oavsett behov och preferenser, anser Carina Liljesand. Vårdnadsbidraget ger valfrihet för de som vill stanna hemma med barnen en extra tid innan det är dags för förskolan, menar hon.
Därmed är diskussionen igång.
– Det är lätt att glömma hur det var innan förskolan växte fram, kontrar Ann-Christine Andersson. Förskolan är bra för barnen, kvinnorna och jämställdheten. Vårdnadsbidraget är ingen bra lösning ur genusperspektiv. Det är en kvinnofälla.
– Man ska ha rätt att välja, svarar Carina Liljesand. Ge vårdnadsbidraget en chans. Det är fördomar att vi i KD skulle vilja jaga kvinnorna tillbaka in i köket.

En av de fackliga hjärtfrågorna är höjda tak i a-kassan. De rödgröna tycker som LO och TCO att en medelinkomsttagare ska ersättas med 80 procent vid arbetslöshet, vilket skulle kräva en höjning av den maximala dagsersättningen med några hundralappar från dagens 680 kronor.
Carina Liljesand:
– Jag vet inte om jag är rumsren i den här frågan, men jag tycker faktiskt att det är färskräckligt i dag. Nivån är för låg. Vi talar om en försäkring som handlar om att du under en period i livet behöver stöd för att komma in på arbetsmarknaden igen. Det är för många som blir för hårt drabbade i a-kassesystemet.
Ann-Christine Andersson:
– Den sittande regeringen har gjort många försämringar i A-kassan. Jag har ingen annan uppfattning än de rödgröna.
– Och jag hör ju att du förstår problematiken, säger hon med adress till Carina. Det tror jag beror på att du har en facklig bakgrund, har sett effekterna och tagit hand om de medlemmar som blivit arbetslösa.

Carina Liljesand sitter i Kristdemokraternas verkställande utskott på riksnivå och har således ett visst inflytande, även om hon inte går i takt med sitt parti och med Alliansen i den här frågan.
– Man kan välja att göra det lätt för sig eller välja att göra något man tror på och gå vidare. Man får göra en del svåra avgränsningar. Det handlar politiken också om.