Niclas Orrenius skriver om rädsla, tolerans och migration. Foto: André de Loisted

Niklas Orrenius vill att
läsaren ska se sig själv i andra

sverige forever in my heart Om migration och främlingsfientlighet, om Sverigedemokrater och den svenska myllan. Journalisten Niklas Orrenius reportagebok tar pulsen på ett Sverige med ena benet i folkhemmet och det andra i globaliseringen.

27 Jan

Ett begravningståg med hundratals höjda vita rosor går genom centrala Malmö. En 15-årig pojke som sköts veckan innan begravs. Det är en sida av Malmö: vapnen och våldet.

En annan är staden som växer så det knakar. Som på tio år gjort en ”turn around” - enligt kommunalrådet Ilmar Repalu (S) - och gått från industristad på dekis till modern kunskapsstad med Högskola och Danmarksbro, Turning Torso och dataföretag som trängs i hamnkvarterens hippa arkitektur.

Mitt i detta bor och verkar Sydsvenska Dagbladets reporter Niklas Orrenius aktuell med boken ”Sverige forever in my heart”.

I sina reportage som ofta tar sin utgångspunkt i den skånska myllan berättar han om Sverige här och nu. Bokens underrubrik ”Reportage om rädsla, tolerans och migration” pekar ut teman just nu kanske synligare i Malmö än någon annanstans i Sverige.

– Jag är journalist och ska gräva fram missförhållanden och därför försöker jag skriva reportageserier, förklarar han sitt uppdrag.

Till exempel har han skrivit artikelserier om tvångsäktenskap och extremistisk islam.

– Det är också en del av Malmö. I den om extremistisk islam, som jag gjorde med två andra journalister, kom det även fram att alla muslimer inte är extremister.

– Mitt huvuduppdrag är skriva om sådant. Gör man inte det, utan försöker ”sugarcoata” bilden ger man de som försöker svartmåla Malmö vatten på sin kvarn. Då kan de säga: titta! media är med och säger att det är bättre än vad det är i Malmö.
 
Man måste, menar Niklas Orrenius orka se bägge bilderna: att Malmö är en expansiv stad, och en stad med mycket problem.

Men hans reportage snarare ger än tar läsarens ork - trots att de inte är ”sockrade”. Dels för att de är angelägna och spännande, dels avslöjar vad som döljs under ytan i den svenska vardagen; ger läsaren en fingervisning om vart vi kan tänkas vara på väg.

Som i reportagen om 31-åriga Malyum som stenas av högstadiebarn i Tomelilla under rop att ”ta av dig din gardin”, om headhuntade bohuslänningen Erik Lidberg som ska göra Östra Göinge populärt; i porträttet av Alexander Bard som vill sparka ett ungt, uppsagt Motalapar i arslet, och i reportaget om hur svenska myndigheter väljer flyktingar i Amman.

– Jag identifierar ett problem, gärna i tidningens område. Som i reportaget från Tomelilla. Det var en polisnotis i Skånska Dagbladet att en skolsköterska anmält att en kvinna under lång tid varit utsatt för trakasserier. Och så formuleringen: Barnen skrek till henne ”Ta av dig din gardin”.

– Då blev jag nyfiken. Det är ofta en sådan detalj som sätter sig fast och väcker mitt intresse.

Kvinnan i Tomelilla tog tid att hitta, det tog tid att bygga upp ett förtroende, det behövdes tolk… Att skriva reportage tar tid och resurser.

– Jag har fått skriva stora reportage sedan jag började 1997. Min chefredaktör brinner för den här typen av journalistik, hans lojalitet ligger hos journalistiken och berättandet.

Fast nu avskedar och slimmar även Bonnierägda Sydsvenskan.

– Ja, det är tufft. Fast alla chefer tycker att sådana här reportage är tidningens framtid. Det är inte upplagan som minskar utan annonsintäkterna som dyker. Vi förlorar till Google och andra konkurrenter.

Hur ser du på reportagets framtid?

– Allt fler vill ha fördjupning och framför allt sammanhang. Att ge relief och bakgrund tror jag är dagstidningens framtid. Vad ska vi annars ta betalt för? Det kommer att finnas hur mycket snuttnyheter som helst på nätet, och gör vi som nätet gräver vi vår egen grav.

Hur blev migration och främlingsfientlighet ett tema i det du skriver?

– Jag har det hemifrån. Båda mina föräldrar är jurister och pappa representerade många flyktingfamiljer under 80-talet. Diskussionen om ”ska han få stanna eller inte” fanns runt köksbordet.

– När jag var 16-17 brändes flyktingförläggningen i Kimsta ned, och det var brandattentat mot flyktingförläggningen Bocksjön. Jag undrade mycket över varför det fanns ett sånt hat. När jag sedan kom till Skåne var det där hatet en del av den politiska diskussionen.

Niklas Orrenius syftar på de många skånska missnöjespartierna och hur de krattade manegen för Sverigedemokraterna - skildrat i reportaget ”Från spritromantik till islamofobi”.

Sverigedemokraterna spanade han in tidigt och gav inför riksdagsvalet 2010 ut 18 reportage och krönikor om SD i pocket.
Hur har din bevakning av SD tagits emot?

– När jag började skriva tyckte många att man inte skulle skriva alls om dem. Utan tiga ihjäl dem. Det är en så ojournalistisk impuls. Varför ska man inte berätta om det man blir nyfiken på. Man ska inte alltför mycket fundera över hur det landar utan berätta om det man intresserar sig för.  
Han pekar på ett fotografi av Islamic Centers moské i Malmö som hänger på redaktionsväggen.

– Den brändes ned 2003. Och det är inte länge sedan man sköt in i moskén och nästan träffade en imam. Det har fått för litet uppmärksamhet kan jag tycka.

Hur har dina artiklar om SD bemötts av SD-anhängare?

 – Jag hade kontrakt att skriva en bok om SD 2009. Men då hängdes min adress ut på en blogg och det stod att mina barn hette så och så. Det åt sig in i mitt privatliv och jag orkade inte skriva boken.

Efter varje reportage i ”Sverige forever in my heart” följer ett Muminskt ”Vad hände sen?”. Om vad det blev av personer i reportagen efter publiceringen, om hur saker och ting utvecklade sig. Vilken effekt artiklarna fick. Efter Tomelillareportaget till exempel omvärderade polisen sin utredning och ett hatbrott blev ett hatbrott.

Men varnar Orrenius:

– Jag tycker inte man ska mäta journalistik efter effekten det får. Börjar man snegla på effekterna och att det ska landa på ett visst sätt så kanske man börjar anpassa storysarna efter det. Det vill jag inte.

Tar du ställning i dina reportage?

– Jag tar ställning för allas lika värde, mot fördomar och ihopbuntande av folk. Men jag tar inte partipolitisk ställning.

Kan man vara objektiv?

– Objektiv kan ingen vara. Däremot ska man fundera över var man har sin lojalitet. Den ska ligga hos storyn.

– Jag tror att det är bra om man skriver så att läsaren kan se sig själv i andra människor. Med en annan uppväxt, under andra omständigheter, så kan nästan vem som helst bli extremist.